Svärtade tårar av Peter Wendel
Min hemlighet: jag är ett maskrosbarn. Något som jag har burit med mig från barndomen och lyckats dölja för min omgivning under hela mitt liv. Jag blev så duktig på detta hemlighållande att det sedan länge blivit ett normaltillstånd.Någonting hände när jag under en veckafotograferade hemlösa män som bodde i kartonger under broar i Tokyos innerstad. Efter fyra dagars fotande fick jag uppleva hur en tioårig pojke som var på väg från skolan betraktade de hemlösa. Efter ett tag tog han kontakt med dem och de började leka tillsammans och prata med varandra. Scenerna som utspelades där och då fick mina tårar att
okontrollerat rinna och jag somnade den natten som en tioårig gråtande Peter.
Jag hade återigen fått kontakt med min hemlighet, nu som vuxen. Genom händelsen i Tokyo fann jag fler och fler osynliga ärr från min uppväxt. Genom konstformen fotografi bearbetar jag nu de tankar och känslor som jag som barn ensam fick förhålla mig till. Ett förhållningssätt som blev en överlevnadsstrategi och gjorde mig odödlig. Jag inser att jag inte längre är okrossbar, det förflutna har nu hunnit ikapp och det är dags för den vuxna Peter att se och bekräfta sig själv som den tioåriga Peter som i sin ensamhet fick hantera misshandel, polis och en destruktiv tillvaro och som i den processen aldrig fick en bekräftelse från vuxenvärlden.
Genom mitt fotografiska gestaltande vill jag dela med mig av de ärr som jag bearbetar. För tillfället innehåller mina bilder mycket svärta.
Då min samtalsterapeut, Jeanette, ville att jag skulle reflektera kring det, så blev mitt svar efter en stund att det inte är tillräckligt med svärta för att beskriva de tårar som jag aldrig tilläts att gråta.

Jeanette: ”Vill du berätta om dina bilder på Body suspension från Berlin? De är väldigt starka.”
Peter: ”De ingår i ett projekt med rubriken ’Vem är jag egentligen’. Jag kom i kontakt med dem genom gemensamma bekanta och började fotografera dem för tre år sedan. En av de egenskaper som jag utvecklat under åren är en viss förmåga att smälta in och bli accepterad. Det har nog att göra med min utvecklade känsla för att känna av stämningen i rummet, vilket var en förutsättning för att klara av de situationer som jag konfronterades med tidigt som maskrosbarn. Genom denna egenskap har jag lyckats bli accepterad, trots att jag inte ens har en tatuering. Fast det är klart, de kanske känner av alla mina osynliga ärr?
J: ”Vad känner du när du ser bilderna?
P: ”För mig är det människor som utsätter sig för smärta och som har lärt sig att kontrollera den …jag känner en samhörighet med dem, när jag tänker på hur jag som liten låste in mig i mörka utrymmen och bestraffade mig själv utan att dela med mig av min smärta.
J: ”Bestraffade?”
P: ”Ja, allt från att vara tyst för att bli osynlig, till att framkalla fysisk smärta.”
J: ”Samhörighet med dem, berätta mer.”
P: ”Jag upplever det som att jag inte har kunnat visa smärta, jag måste vara stark får inte börja gråta. Jag har blivit en mästare på att hantera både fysisk och psykisk smärta. Kanske är det detta som förenar oss i en sorts samhörighet.”
J: ”Du har valt att gestalta i närbilder, utan någon omgivning. Hur kommer det sig?”
P: ”I bilden vill jag skala bort och vägleda blicken in i smärtan och närvaron i situationen, utan störande intryck. Jag vill att jag som betraktare ska tillåta mig att vara kvar där och i det 
tillstådet ställa frågor.”
J: ”Och vilka reflektioner har du hittills fått från andra som tittat på bilderna?”
P: ”En del har inte kunnat vara kvar i bildens smärtpunkt utan istället uttryckt den första frågan som kommer till dem. ’Men varför?’ medan andra snabbt är dömande i sina uttalanden, ’Vad gör man inte för att få uppmärksamhet?’ eller ’Det där är självskadebeteende…’.”

J: ”Dömande; du sa tidigare att du hade valt att inte berätta om din maskrosuppväxt för din omgivning, varken när du var barn eller som vuxen. Du sa att det var för att folk inte skulle förstå utan snabbt vara dömande med syfte att kategorisera dig, istället för att reflektera kring de rätta frågorna. Ser du någon koppling till att du nu säger samma sak om ovanstående bilder?”
P: ”Hmm, jag närmade mig de vuxna runt omkring mig när jag var barn genom att prata i koder, med förhoppning om att de skulle förstå min situation. Det var mitt sätt att be om hjälp, men bara från dem som kunde förstå och därmed ställa de rätta frågorna.
J: ”Så vad representerar dessa bilder mer för dig?”
P: ”Det är kanske ytterligare ett sätt för mig att prata i koder och be betraktaren att våga stanna kvar i de frågor som inte omedelbart har ett svar i bilden.

Back to Top